Ja det kan man fråga sig… mer än ett år har nu gått sedan pandemin med Covid-19 bröt ut. Om någon skulle talat om för mig att det skulle bli så här för ett år sedan hade jag trott att den personen inte var riktigt klok. Den 22 mars blev jag permitterad ett ord jag inte ens visst fanns, man fick plötsligt bara jobba några timmar i veckan hemifrån!!! hur konstigt som helst, man satt på pinnstolen vid köksbordet och knaprade på datorn alldeles själv. Sedan blev det mer permittering och hela våren fick man vara hemma och fixa i trädgården och med sina hästar (med dåligt samvete) ska jag verkligen inte jobba – utan vara hemma med lön???

Barnens alla aktiviteter ställdes in och plötsligt hade man oceaner av tid, både på veckodagarna och helgerna. Till en början helt stressande med sedan insåg jag att det nog var bra för mitt hjärta, inte så mycket stress, mer tid till min familj och barn och man han komma i kapp med allt man låg efter med på gården.

Sedan kom beskedet – du får inte längre vara kvar på din tjänst så den 1 juni blev jag uppsagd. Efter 21 år som ändå är större delen av mitt vuxna liv fick jag inte längre vara kvar på mitt andra hem Stendahls. Vad ska jag göra nu? jag bestämde mig för att försöka att ta en lite längre semester och inte tänka på nya jobb utan ta tagit i det efter sommaren – lättare sagt än gjort. Stressen av att inte ha någon jobb/ inkomst blev stundtals väldigt påfrestande och semester blev kanske inte den bästa.

Men så sprang jag på en gammal vän på Ica Maxi en varm sensommardag, som sa att dom behövde hjälp på skolan hon jobbade, – ”det behövs alltid vikarier”, jag skickar dig kontaktuppgifter till rektorn så kan du höra av dig. Sagt och gjort, sedan den 1 september jobbar jag på Onsala Montessori Skola, först som vikarie på timmar men nu har jag fått en vikariat och är resurslärare i en förskoleklass, så mysigt och jag trivs jättebra. Jag har väldens finaste kollegor och massor av härliga barn att umgås med varje dag och det bästa av allt – 4 min till jobbet ❤️ tänk vad bra det blev.

Jag är dock väldigt trött på den här pandemin, jag vill att det ska bli som förut, jag vill kunna umgås med min vänner obehindrat och krama mina föräldrar, jag vill inte behöva tänka på avstånd och handsprit. Jag vill att barnen ska kunna återgå till sin aktiviter med träningar, tävlingar och matcher. Jag vill kunna planera en semester som blir av och dit jag vill ed dom jag vill, jag vill inte att människor i min närhet ska bli sjuka, håll i och håll ut har jag hört 1000-tals gånger men jag antar att det är det enda man kan göra.❤️❤️❤️

Var rädda om er