Sjudomsläget är stabilt, Simon är fortfarande dålig och det verkar som om han har åkt på femte sjukan alla symtom stämmer, förkylning i runt två veckor som avslutas med feber och klåda, och har man haft det får man det inte igen. Oftast har man det när man är liten och då som en långdragen förskylning. Det verkar som om jag är en av dom som haft det eftersom jag efter två veckor i snor fortfarande är frisk som en nötkärna.

Vi har under säkert ett års tid haft tre stycken fotoalbum liggandes i vår trappa ute på verandan och dessa har fått flytta upp till tvbänken på övervåningen där dom legat i några månader nu. Härom dagen tog jag mig en titt i dom det var massa kort från 2005-2008. Jag vet att jag tänkte herrgud vad vi var unga och såg pigga och glada ut och så fick man en varm känsla i kroppen av välbefinnande när man satt där med ett leende på läpparna.

I går säger Simon när jag kommer in från stallet:

– Älskling, jag tittade i fotoalbumen som har legat här i några månader, Vad har hänt?

– Vad menar du ?

– Vi ser ju så fräscha ut kolla i ögonen dom bara glittrar, nu ser vi ut som två slitna småbarnsföräldrar ussh vad hemskt

– Tycker du det säger jag, fast jag har tänkt precis samma sak när jag tittade på bilderna för någon dag sedan.

Och genast tänker jag, kommer det att fortsätta utför eller kommer man när barnen växt upp lite att se bättre ut, yngre kommer man ju inte bli, men kanske inte lika sliten och trött. Inte för att jag känner mig så sliten och trött, men när jag tittar på bilderna så kan jag förstå att så är det vist.

Det är kanske så, att just nu går vi och väntar på bland annat Simon operation som omedvetet tär på en och det vet ju både jag och Simon innerst inne, man är orolig vilket leder till att man har sämre tålamod, man är trött, och väldigt lätt irriterad, man ser tiden fram till och efter operationen som en sträcka där inget spelar så stor roll, vi planerar massa saker som vi ska göra efter sommaren och allt handlar om ”när Simon är frisk igen” Då ska vi, ha semester, vi ska gå på Bruce Springsteen, vi ska åka bort, vi ska åka till Wien, vi ska renovera och vi ska…., och vi ska… och vi ska… men fram tills dess så känns det som om det är inte så noga vi får ta det som det kommer. Men bara för det så behöver man ju inte gå runt som ett spöke.

Nej det var bra det där fotoalbumet, vi borde kanske tittat i det lite oftare bara. Åldras gör ju alla med glimten i ögonen ska man vara rädd om.

Ha en skön söndag, nu är det dags att baka muffins.

Kram på er !

Tess