Ja, då vet vi att vecka 21 kommer vi att vara i Uppsala, det känns bra men nu är de verklighet. Det sätter i gång en hel del tankar. Ush vad tråkigt han kommer att ligga på sjukhuset på vår bröllopsdag, på morsdag, hela pingsten, kommer han att vara hemma på midsommar? hur kommer det att gå? hur kommer jag att klara av det? Jag är livrädd att jag inte kommer att fixa det, med barnen, stallet, vara i Uppsala, alla frågor från nära och kära, vänner och släktingar, hur kommer jag att reagera när jag ska hälsa på första gången efter operationen och se honom, jag vet ju att det kommer att se läskigt ut med rören ut ur magen alla slangar och maskiner, och jag vet att han dom tre första dagarna kommer han att vara jättedålig. Men värst av allt är nog att jag tycker så fruktansvärt synd om Simon som ska genomgå allt. Det är ju själviskt att tänka på sig själv i det läget hur ska det gå för mig? Pinsamt ! Jag kan inte annat än att tro och hoppas på att det kommer att gå jättebra och att Simon kommer att tillfriskna fort och utan komplikationer.

Ida som är vår kontaktperson och hon som skulle tagit hand om Simon efter operationen, ska gå på mammaledighet i mitten på april och självklart är jag så glad för hennes skull, även om det känns lite jobbigt, hon var kanon bra och kändes så lugn och ingav ett stort förtroende, vem som blir hennes ersättare är i dagsläget inte bestämt.

Tyvärr inget nytt om boende, men jag får helt enkelt fortsätta att leta, fick ett tips på någon rumsförmedling av Ida för studenter, så jag ska kolla upp det.

När det gäller min resa till Island som Simon vill ge mig i 35-års present, han vill gärna att jag ska åka och Ida säger det är nog behövligt efter en lång och tuff tid, hon tycker definitivt att jag ska åka och tror att Simon kommer att vara i bra kondition då och kunna ta hand om barnen, men som sagt inget går ju att garantera, så jag vet inte, jag är lite kluven, kanske jag helt enkelt ska hoppa över Island och hitta på något annat när jag ser hur läget är, vi får se. Drömmen om Island lever ändå, det går ju säkert fler tåg något annat år.

Tre månader kvar till operationen och det kommer att gå fort, jag bara längtar så till Bruce Springsteen, då är allt över !

Nu ska vi åka till dagis

Ha en skön dag!

Kram Tess