Jag vet inte var jag ska börja men den här historien börjar likna en soppa gjord av alldeles för många kockar.
För er som inte vet så går Calvin på tå och det har han gjort sedan han började gå vid 10 månaders ålder, det spelar ingen roll om sätter på honom skor eller stövlar, han går på tå ändå.
Jag själv gick på tå när jag var liten upp till jag var nästan 12 år gammal. Jag har inga men av det idag förutom att jag inte kan sitta på huk med hela fot i golvet utan att tippa bakåt, men det är inget som jag känner har så stor betydelse, jag behöver inte sitta på huk med hela fot i golvet helt enkelt ; )
Att gå på tå är genetiskt och ärftligt så man kan snabbt räkna ut vem han fått det ifrån. På BVC har dom noterat det och vi fick gå på några extrakontroller för att kolla upp att allt var som det ska, alla vi har träffat har olika åsikter om vad man ska gör och inte.
Några säger att det är inget att bry sig om andra förespråkar operationer, skenor, stretcha, sjukgymnastik osv. osv.

Eftersom jag själv gått på tå tycker jag inte att det är så allvarligt men man gör ju som man blir tillsagd.

När Calvin var två år träffade vi en ortoped inne i Kungsbacka, han ville inte rekommendera någon operation eftersom dessa ibland misslyckas vilket leder till att man får lite tendens till klumpfot, skenor tyckte han att om vi absolut ville, kunde prova, men vi förstod att alla barn inte gillar att ligga fastspända med båda benen i skenor om nätterna och att när benen växte lite var man tvungen att tillverka nya vilken var relativt ofta.
Han tyckte tillslut att vi skulle låta det vara och försöka uppmana Calvin att gå på hela foten och stretcha hälsenan i stället. Det som han trodde skulle bli jobbigast var att Calvin kan bli retad och mobbad i skolan.

Hur som, när han var på tre års kontrollen konstaterade man bara att han fortfarande gick på tå och tyckte inte att man behövde göra något åt det.

Men sedan bröt han ju foten i Mora i slutet på Maj i år och blev gipsad, vi fick en remiss till Östra sjukhuset för att ta av gipset tre veckor senare, väl där sågade man av det, en läkare konstaterade att det fortfarande var lite svullet och sedan fick vi gå hem med uppmaningen att ta det lite lugnt i två veckor.

En vecka gick och Calvin klagade på att han hade ont i sin fot och jag noterade flera gånger när han lekte och sprang att han haltade. Jag ringde till Östra för att fråga om det var normalt eller om något var fel, jag kan ju inte säga att någon direkt undersökte foten när vi var där och tog av gipset.

När jag ringer får jag till svar att jag får åka och sätta mig på akuten eller ringa sjukvårdsupplysningen… What, akuten där kommer vi att bli sittandes i flera, flera timmar är det verkligen rätt att belasta barnakuten med detta ?
Jag ringde sjukvårdsupplysningen som tipsar mig om att ringa sjukgymnastiken på Onsala vårdcentral, foten kanske bara är lite stel och om hon tycker något annat så kanske hon kan skicka oss vidare.
Sagt och gjort och vi får en tid efter ett par dagar.
Sjukgymnasten är mer bedrövad över foten och undrar varför dom inte har gipsat om den osv. Vi får en rad övningar som Calvin ska göra och sedan får vi en ny tid efter tre veckor.

Efter tre veckor är vi tillbaka, men foten har inte blivit så bra som sjukgymnasten hoppats på, hon vill att en läkare ska titta på foten, hon tycker att benet med den skadade foten är längre och anledningen till att han inte kan stå på hälarna med båda fötterna i hop utan tvingas luta sig framåt och vika vänsterfoten utåt.
Hur som jag ringer återigen till Östra för att förklara vår situation och blir hänvisad till akuten efter lite tjat får jag en tid till en ortoped på Drottning Silvias Barn sjukhus.

Vi åker dit och läkaren undersöker Calvins ben och fötter, han får gå och springa, hon böjer och klämmer. Hon tycker att benet med den skadade foten är 2 cm kortare än det andra ( alltså helt tvärt om från sjukgymnasten) Hon bestämmer sig för att röntga foten för att se att det inte är något fel, men innan dess blir vi skickade till en sjukgymnast speciallicerad för barn. Sjukgymnasten meddelar att hon ska sluta på Östra och undrar om vi vill följa med till den nya kliniken som ligger inne i stan, verkar konstigt, men hon sa att dom hade så mycket att göra på Östra.

Calvin får göra massa övningar och hon tycker inte alls att det är konstigt för en tågångare att foten är lite stel, en fot är svagare och den blir alltid lite stelare, men lite träning så ska det inte vara några som helst problem. Det har inte med den brutna foten att göra anser hon.

Vi går vidare till röntgen och hans skadade vänsterfot röntgas, precis innan vi ska gå ringer läkaren och vill ha en bild på den andra foten också för att han något att jämföra med, så in igen och samma procedur, innan vi går säger sköterskan att läkaren hör av sig.

Nu till det konstiga i slutet på förra vecka kom det en kallelse för Calvin till en sjukgymnast vid namn Anna på någon klinik (som jag inte mins namnet på nu) inne i Göteborg. Har ingen aning vad det är men jag misstänker att det är avhopparen som bokat in honom, trotts att jag fick ett telefonnummer för att ringa och boka själv och idag kommer det ett brev från Östra att vår vårdbegärna har blivit bedömd av deras läkare och att vi har blivit uppsatta i en vårdkö/ väntelista för besök på Barn och undgomskirurgi och om Calvin blir sämre ska vi söka läkare. Vänliga Hälsningar Personalen på Ortopedmotagningen på Östra Sjukhuset

Jag fattar inte något och undrar om det är någon annan som gör det?. Om dom har hittat något på röntgen så vill man ju gärna bli informerad om det och inte bara få ett meddelande att vi står i en vårdkö för vad kan man ju undra då, eller. Nej för många kockar och det blir en riktig jäkla skitsoppa kan jag säga.

Fortsättning följer säkert, jag får väl ringa i morgon och fråga vad dom menar, frågan är bara, undra om det är akuten eller sjukvårdsupplysningen som ska svara på vad som hittades på röntgen, eller kanske sjukgymnasten på kliniken i Göteborg eller ortopeden i Kungsbacka…..

Moment 22, säger jag bara.

// Tess