Kära vän, kära Solan.

Vi har hängt ihop väldigt länge du och jag, snart 8 år. Dom första åren hade vi väldigt roligt, kommer du ihåg alla sköna sommarbeten. Jag kommer ihåg att du kom med en lastbil hit ner till Onsala från Härnösand och att vi som 1-åringar fick gå tillsammans på det där härliga betet. Jag tror att jag var den som hittade på mest hyss, jag vet att jag kom undan både verkning och den där hemska Swish Off och även avmaskningen under 12 veckors tid varje år genom att spela vildhäst, fotfolket försökte men misslyckades varje år. Du skötte dig alltid även om jag försökte lära dig allt bus jag kunde.

På hösten när vi var två vet jag att fotfolket ville lära oss nya saker och vi fick åka till en sådan där stor inomhus arena, där blev vi jagade och skulle hoppa över några färgglada pinnar, jag vägrade galoppera mest för att reta fotfolket som fick springa tills dom blev högröda i ansiktet och gav upp ; ) Du var nog lite bättre på det där med galopp men balansen vet jag inte hur det var med, vet att du snubblade en gång och välte. På våren fick vi åka på vår första tävling tror dom kallade det 3-års test. Min ”fotis” mådde nog inte så bra just då hon var lite frånvarande och helt likblek, jag tycker ändå att jag skötte mig bra och gjorde mitt bästa, men du var ju helt strålande och gick och vann hela skiten, fotfolket var superglada och vi fick åter igen åka till det där underbara betet en sista gång.

Året efter började hårdträningen vi började åka tillsammans på små träningar med dom där färgglada pinnarna som jag nu förstått kallas hinder. Ibland kom din fotis och hämtade upp mig och ibland kom vi bort och hämtade upp er. Vi åkte runt på massa olika ställen för att våra ”fotisar” ville att vi skulle bli världsvana på olika ställen.

Jag tror också att vi för första gången träffade den där killen ”Svante” som var så roligt att åka till och som vi under åren träffat måååånga gånger.

När vi var fem tyckte vi nog själva att vi var ganska bra, vi kom på att vi kunde reta fotfolket genom att vägra gå på trailen efter veterinärbesiktningen, dom försökte med mig och jag vägrade och sedan med dig som gjorde som jag. Jag såg att dom blev ganska arga några gånger, men det var ju så kul ; ) med åren slutade vi med det, varför vet jag inte, kanske för att vi förstod att vi inte skulle kunna komma undan.

När vi var sex tyckte nog fotfolket att vi var duktiga, vi fick åka på fler och finare tävlingar, vi åkte alltid tillsammas du och jag, det har blivit många mil i transporten under åren, ibland har fotfolket nog inte haft riktigt kontroll, kommer du ihåg när vi stod på motorvägen och väntade i en timme, medans fotfolket bytte däck på en sunkig husvagn dom hyrt påhejandes av 15 kossor, hahah eller när din ”fotis” glömde ditt pass när vi åkte till Karlskrona, då var dom allt lite nervösa.

När vi var sju fick vi lite större uppgifter att bita i. Dom där hindren blev helt plötsligt mycket högre och din ”fotis” började helt plötsligt svänga lite snävare och det gick också lite fortare och så fick vi gå in efter vi var klara och ställa oss på något konstigt led oftast kom det någon tant eller gubbe och tog din ”fotis” i hand och gratulerade vi förstod att vi hade gjort något bra när detta hände, ”fotisarna” var lite gladare och man fick en extra morot om man hade tur.

Min ”fotis” köpte ju tillslut någon form av stall på hjul som vi fick åka i, jag fattade inte att jag helt plötsligt skulle åka på sidan och min ”fotis ” blev lite arg på mig vid några tillfällen, tror till och med att din ”fotis” som nästa aldrig är arg på mig blev ordentligt arg den gången, men med lite träning fattade jag tillslut, du fattade med en gång som vanligt. Vi fick nu åka på lite nya tävlingsplatser och det var fantastiskt kul varje gång det var dags. Jag kände på mig när du och din ”fotis” var på ingång och jag fick lite skäll när jag inte kunde behärska mig då jag av glädje bockade och sparkade inne i stallet när jag hörde er bil svänga in på gårdsplanen. Jag hade dessutom koll på när ni kom och körde förbi på vägen från min hage oftast på fredags morgon och ibland fick även jag följa med trotts att min ”fotis” var på arbetet.

På fredagar var det ju dags för det där som jag inte var så bra på men som du alltid hade bästa betyg i. Dressyrträning för den där Kajsa, hon var en bestäm dam, men trotts att jag inte var någon stjärna så tror jag att hon gillade mig och jag gillar henne. Du måste ha älskat Kajsa, jag såg ju när ni tränade hur fint det såg ut din ”fotis” red ju så bra också. Tror att våra ”fotisar” drog en vinstlott när hon kom in i våra liv.

Kära Solan, jag gillar dig väldigt mycket och jag vet att vi har blivit väldigt bra omhändertagna av våra ”fotisar” kanske till och med på gänsen till FÖR bra, dom är noga med allt ifrån vad vi äter och hur vi ska motionera inget lämnas åt slumpen och det är kanske också därför som vi mår så bra ; ) Jag vet att min ”fotis” älskar dig väldigt mycket, jag såg att hon fick en tår i ögat häromdagen i stallet när hon fick ett samtal från din ”fotis” som berättade att du skulle flytta ifrån oss. Jag kommer sakna dig oändligt du är min enda bästa vän ( alla andra här i mitt stall är inget att hänga i granen)

Hoppas att du blir minst lika bra omhändertagen av dina nya ”fotisar” jag tror inte det men jag hoppas att dom gör ett gott försök för ”våra fotisar” är bäst i välden.

Jag älskar dig Solis och hoppas att vi ses på någon tävling framöver jag kommer att känna igen dig och gnägga och jag vet att du kommer göra det samma.

Lycka till i ditt liv som blivande stjärna
Puss på mulen
Atlanta

P.s du hade ju en ”rullis” också, lyllos dig….