Simon är nu tillbaka på Varbergs sjukhus efter två dagars permission hemma. Det blev tomt när han åkte men jag tror att det är bra att han är på sjukhuset och vilar ordentligt. Jag pratade med honom precis och dom har i kväll tagit bort stygnen eller snarare dom närmare 48 häftklämmor som har hållit i hop såret på magen. Det går långsamt framåt men han är givetvis trött och orkar inte så mycket och när man då är hemma med två vilda barn som pockar på uppmärksamhet och inte förstår att pappa inte kan sparka boll eller bära runt på dom, bada eller allt annat som dom brukar göra tillsammans så blir det lite jobbigt, men även för mig. Man är ju van att när man är två så hjälps man åt, så jag kan ju slänga ur mig – kan du lyfta ner Alicia från barnstolen, eller – Kan du hjälpa Calvin in i bilen, eller, kan du ta med väskan osv, osv och i samma stund jag säger det, så kommer jag ju på att det går ju inte, jag måste ju göra allt sådant själv ett bara tag framöver. Simon får inte bära mer än två kilo dom närmaste två månaderna.
Jag känner också att verkligheten kommer i kapp, allt har gått så fort och såå bra och först nu börjar man reflektera över allt, det kommer liksom över en då och då, jag kan fortfarande börja gråta när jag tänker på att det har gått så bra, jag blir väldigt berörd av all reklam för Cancerfonden på tv och i radio, jag mår fortfarande dåligt när jag ser och hör om människor som kämpar för sina liv och när det gäller barn får jag helt enkelt ”stänga av” för jag fixar det inte. Dessutom känner jag mig fruktansvärt sliten och trött, först all oro i flera månader sedan veckorna i Uppsala och inte minst nu när man har kommit hem och här är det fullt ös med barnen och vardagen. Jag önskade verkligen att jag hade mer energi inför sommaren. Men det kanske kommer.
Simon kommer att ligga kvar nere på Varberg tills vidare och kanske om vi har tur kommer han hem på lite permission efter helgen igen om allt känns bra. Han äter fortfarande morfintabletter morgon och kväll och har smärtstillande han kan ta däremellan om det blir för jobbigt och så tar han sin lilla spruta varje dag för at motverka blodproppar.
Två dagar med lite sol på näsan och vila hemma i hängmattan gjorde nog lite gott i alla fall.
// Kram Tess
 |
