Välkommen till Kastanjegården

Idag är det Sveriges Nationaldag och Svenska flaggans dag och det har vi firat ordentligt.

Jag hissade flaggan i morse vid 7-tiden när jag var nere i stallet och fodrade, vid 11- tiden kom Simons syster Marie och barnens kusiner Oskar och Viktor och en timme senare dök även resten av familjen Aldeman upp. Vi åt pastasallad och sedan blev det tårta och rabarberpaj med vaniljsås och efter det begav vi oss upp till Kyrkan där det var Nationaldags firande med hoppborg för barnen, det var gymnastik och karate uppvisning, man hissade flaggan och vi sjön den Svenska Nationalsången och Idas sommarvisa och när vi gick därifrån hördes psalmen i Denna ljuva sommartid, så fint att jag fick gåshud på kroppen. Hemma på gården igen sjönk vi ner på altanen i soffan och solade och det blev en riktigt bra 6 Juni.

Hoppas ni alla hade en lika bra dag som vi och tänk på att var rädda om varandra !

// Tess

I går var jag och barnen hemma hos familjen Bengtsson på Finnagården och firade fina Caroline som tog studenten, det bjöds på en härlig sommarbuffé, jordgubbar doppade i choklad och kokos och dessutom tårta. Barnen verkade ha kul och busade med de andra barnen som var där. Men att gå på fint kalas själv med två barn är inte direkt semester, herregud vad jag jagade Alicia precis hela tiden och däremellan skulle dom förses med mat, man skulle försöka att äta lite själv, Calvin skulle kissa på blommorna, Alicia försvann osv osv.

Solen sken i alla fall även om det var lite kylslaget. När vi vid 19-tiden svängde in på Kastanjegården stod där en välbekant bil, faster Malin hade kommit och barnen blev jätteglada och jag med, hon é så gullig och hjälper oss med barnen i bland.

// Tess

Simon är nu tillbaka på Varbergs sjukhus efter två dagars permission hemma. Det blev tomt när han åkte men jag tror att det är bra att han är på sjukhuset och vilar ordentligt. Jag pratade med honom precis och dom har i kväll tagit bort stygnen eller snarare dom närmare 48 häftklämmor som har hållit i hop såret på magen. Det går långsamt framåt men han är givetvis trött och orkar inte så mycket och när man då är hemma med två vilda barn som pockar på uppmärksamhet och inte förstår att pappa inte kan sparka boll eller bära runt på dom, bada eller allt annat som dom brukar göra tillsammans så blir det lite jobbigt, men även för mig. Man är ju van att när man är två så hjälps man åt, så jag kan ju slänga ur mig – kan du lyfta ner Alicia från barnstolen, eller – Kan du hjälpa Calvin in i bilen, eller, kan du ta med väskan osv, osv och i samma stund jag säger det, så kommer jag ju på att det går ju inte, jag måste ju göra allt sådant själv ett bara tag framöver. Simon får inte bära mer än två kilo dom närmaste två månaderna.

Jag känner också att verkligheten kommer i kapp, allt har gått så fort och såå bra och först nu börjar man reflektera över allt, det kommer liksom över en då och då, jag kan fortfarande börja gråta när jag tänker på att det har gått så bra, jag blir väldigt berörd av all reklam för Cancerfonden på tv och i radio, jag mår fortfarande dåligt när jag ser och hör om människor som kämpar för sina liv och när det gäller barn får jag helt enkelt ”stänga av” för jag fixar det inte. Dessutom känner jag mig fruktansvärt sliten och trött, först all oro i flera månader sedan veckorna i Uppsala och inte minst nu när man har kommit hem och här är det fullt ös med barnen och vardagen. Jag önskade verkligen att jag hade mer energi inför sommaren. Men det kanske kommer.

Simon kommer att ligga kvar nere på Varberg tills vidare och kanske om vi har tur kommer han hem på lite permission efter helgen igen om allt känns bra. Han äter fortfarande morfintabletter morgon och kväll och har smärtstillande han kan ta däremellan om det blir för jobbigt och så tar han sin lilla spruta varje dag för at motverka blodproppar.

Två dagar med lite sol på näsan och vila hemma i hängmattan gjorde nog lite gott i alla fall.

// Kram Tess