…till någon som räddat ens liv? Ja vad man än gör och säger så känns det så futtigt. Jag tänker på det ofta, och jag och Simon har pratat om det några gånger. När vi stod där på Akademiska och skulle åka hem och Haile kom, vad säger man ? -Tack, Tack, Tack, vad mer säger man? det känns så konstigt att bara säga Tack till någon som gett Simon chansen till ett liv, han lade inte remissen i högen ”Nej”, han har engagerat sig till 200% för att allt skulle bli så bra som möjligt för oss och för Simon och hur man än gör så känns det som man står i någon form av tacksamhets skuld till honom resten av sitt liv.
Jag hör ofta Hailes röst säga – ”Simon, det här kommer att gå bra, jag är helt säker” ! och då får jag en klump i halsen och en tår i ögat för jag är så oerhört tacksam och lycklig över att allt har gått så bra. Konstigt, det är snart fem veckor sedan vi lämnade Uppsala och det kommer fortfarande över mig med jämna mellanrum.
När det gäller Simon så går det snabbt framåt, han börjar se ut precis som vanlig.(Om man inte lyfter på tröjan vill säga) Nu har han dessutom fått lite färg på näsan och kan ha på sig sina vanliga kläder även om det fortfarande är lite ömt i såret och mysbyxorna oftast åker på här hemma. Såret på magen har läkt jättefint och döljs bara med en hudfärgad tejp för solen. I slutet på nästa vecka är det dags för provtagning igen, för att kolla att allt är som det ska. Han går fortfarande lite framstupa och kan inte lyfta något, men han har slutat att skrika efter en nysning, ett gapskratt eller en host, så det går åt rätt håll.
Här är en bild på Simon & Haile taget fredagen den 1 juni, precis innan Simon flögs hem till Varberg. Haile är verkligen en fantastisk person, mer ödmjuk människa har jag nog inte träffat som är så mån om sina patienter och sitt jobb. Jag önskar honom all lycka till på sin nya klinik och jag önskar honom en semester med sin familj.
 |
