Idag bestämde jag mig för att jag denna vintern ska njuta av att släpa hem salt från Granngården, hundratals av kilon, säckar tunga som bly, bara att slänga upp dom i bagageluckan känns som om ett ryggskott är närmare varje gång.

Jag ska njuta av att vara ute sent på kvällarna i mörker, snålblåst och kyla, när fingrar och tår domnat bort för längesedan.
Jag ska njuta av att fyrhjulingen inte startar och att harven har frusit fast i ridunderlaget för att jag missade att harva innan jag åkte till jobbet på morgonen.
Jag ska inte gråta när jag går upp på morgonen och inser att det har snöat eller regnat under natten och allt jobb jag lade ner i paddocken kvällen innan var helt i onödan, för att jag missade att hålla koll på SMHI.

Jag ska njuta av rädslan att skritta vägen till ridhuset, trotts att jag sitter på en trafiksäker häst.
Gud vad jag ska njuta för det är BANNEMIG sista vintern jag gör det när – till våren bygger vi ridhus !

Jag har bott på Kastanjegården i 20 år, varje vinter samma sak. Klart att man i bland har varit lite avundsjuk på alla som har ett eget ridhus, när man suttit där i regnet och hästen faktiskt gått fint på tygeln, men bara för att slippa få regnet i ögonen, eller när det är så kallt att man tagit på sig så tjocka vantar att man inte kan stänga handen runt tygeln och fått rida hästen på lite halvlång tygel hela tiden, ja ni vet säkert, det är många som har det så, det är dock inget jag har reflekterat över förrän nu och jag gillar att rida ute, hoppas att jag även när ridhuset står klart, kommer trotsa vädret och faktiskt rida ute även om det regnar lite på tvären och är lite kallt.

Det är givetvis en stor investering och en stor dröm som går i uppfyllelse men jag ser det framför allt som en jäkligt bra livförsäkring, inte bara för mig själv utan för mina barn och alla tjejerna i stallet som slipper rida på den smala 70-vägen utan belysning i mörkret till ridhusen hela vintersäsongen, där man blir omkörd av trimmade moppar och epa-traktorer som gärna hänger sig på tutan eller gasar lite extra när dom närmar sig. Bilar och bussar som inte ens lättar på gasen när man kommer med ett litet barn på en ponny, och hör och häpna bilar med tillkopplad hästtrailer som blåser förbi i 70 knyck med en marginal på 50 cm till mig och min häst.
Hoppas det blir en lång kall bitande vinter för jag ska njuta varje minut…